Queen of Kammebornia

Vemod

Kategori: Livet liksom

Ikväll var himlen alldeles rosa och sjön alldeles lila och fiskarna slog i vattenbrynet och hela stigen ner till sjön var beströdd av vitsippor som såg ut som stjärnor som fallit ner. Jag kommer in och lägger mig i soffan och ser på bilder och jag blir vemodig mitt i allt det vackra.

Jag ser på bilderna på oss. På mig och min älskling. De är tagna bara några veckor innan Dennis fick sin hjärtinfarkt och vi fick åka ambulans till KS och det blev ballongsprängning och livet stannade upp. Det blev kärlkramp och arbets-EKG och kranskärlsröntgen och vårdcentraler och sjukhus och mediciner för resten av livet. Men vi har i alla fall livet. Vi har varandra. Och det är liksom allt som räknas. Allt annat än att vi kan få somna och vakna tillsammans, att vi kan få dricka kaffe på trappan eller framför kakelugnen tillsammans och veta att alla våra barn är friska och mår bra, allt annat är oviktigt och banalt. Efter hjärtinfarkten har vi blivit så oerhört medvetna om hur viktigt det är att leva i nuet, att finna lyckan här och nu, att nu är allt vi vet att vi har. Vi har fått en större tacksamhet och ödmjukhet inför livet. Ibland blir jag bara så himla rädd att Dennis ska dö. Då vill jag bara gråta och gråta. Men jag hejdar mig. Han lever och jag lever och vi älskar. Och Dennis tänder ljus och smeker min panna och ger mig te.

Jag läser Frida Fortissimas fina, poetiska blogg och tänker på Shadowlands. Det är så vackert när Jack säger Why love, if losing hurts so much? I have no answers anymore: only the life I have lived. Twice in that life I've been given the choice: as a boy and as a man. The boy chose safety, the man chooses suffering. The pain now is part of the happiness then. That's the deal.

Harry Martinson säger samma sak fast med andra ord

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Och nu växer vårt barn i min mage. Jag blir vemodig för att jag saknar min mormor som dog för ett och ett halvt år sedan. Hon får inte se vårt barn. Jag blir vemodig för att Dennis pappa Lasse aldrig fick se att vi ens blev tillsammans, jag som tyckte så mycket om honom. Han dog i hjärtinfarkt. Jag är säkert full av graviditetshormoner för jag behöver liksom gråta av mig. Om jag gråter ur mig en massa tårar och sorg och vemod så kommer jag att vara glad och lugn sen.

Om vi inte har älskat har vi inget att sörja, om vi sörjer är det för att vi mist någon eller något vi älskar. That´s the deal. Men det är värt all smärta i världen att få leva i kärlek. Ibland blir bara livets skörhet så smärtsamt uppenbar. Men det är ju en del av lyckan!

Lasse brukade säga: Det ordnar sig. Och ordnar det sig inte så ordnar det sig ändå.

Bästa restaurangen

Kategori: Livet liksom

Jag kände en kock en gång som hade flera fina restauranger i Stockholm. Han sa alltid att vad som avgör hur en måltid smakar och upplevs beror på tre saker, där alla tre delarna är lika viktiga. Det är själva maten, råvarorna och tillagningen förstås, men det är även sällskapet och miljön, dukningen, rummet. Man kan få en mycket vällagad rätt, men det kan vara helt fel sällskap eller helt fel miljö och då spelar det ingen roll hur god maten är. Jag tänker ofta på det där, det ligger så mycket i det. Sen tänker jag på hur härligt det är att sitta i vår trädgård och äta en underbar sallad tillsammans med min älskling och då är alla tre delarna uppfyllda till brädden och jag tycker att vi har den bästa restaurangen här hemma i Kammebornia.

Vi planerar trädgårdslanden och ser att vi måste tillverka fler skyltar till kryddträdgården och jag stickar och björkarna slår sakta ut och livet känns allt bra fint.

Den vackraste klänningen

Kategori: Livet liksom

Min mormor sydde alltid vackra klänningar till mig. Det var ganska längesen den här passade… men jag minns det som igår. Jag kanske var 4 år. Jag minns när jag inte hade sett den på länge och mamma hängde fram den igen. Jag minns hur varm och glad jag blev för att jag skulle få ha världens vackraste klänning på mig igen. Jag minns hur jag snurrade runt, runt och kände mig fin. Jag minns att jag stoppade handen i fickan och hittade en röd liten armbandsklocka i plast som jag saknat så länge. Jag minns hur det kändes att trä den på armen igen.

Min dotter hade klänningen när hon var liten och hon snurrade runt precis som jag och kände sig fin. Med vita strumpor och lackskor.