Det är två månader kvar och jag undrar vad jag ska ha på mig. All äcklig, smutsig, knölig is kommer att vara borta från trottoarerna och löven kommer att ha spruckit ut på träden och kanske blommar magnolian. Och det är klart att jag inte tar med mig hönsen och kaffekopparna. Och det är klart att Anna inte kommer att släpa på sin röda stol. Jag vet ju inte ens om hon kommer. Men jag vet att det kommer att bli en rolig dag och
jag vet att jag kommer att känna igen Kicki även utan zebrakopp och
jag vet att hon känner igen mig även utan brudbukett. Och jag vet att Stockholm är vackert i maj och att
Jannike är fantastisk som ordnar den här dagen.
Ibland har jag en sådan där jeansdag, då jag känner mig lite blå på något vis. Som idag, i det blå vårvinterljuset. Då är det fint med en kaffekopp som liksom passar ihop med mig. Och du kan säga att du förstår varför jag skulle göra kaffe för plötsligt var allt ljusblått och vitt och prickigt och mönstrat. Du ler och säger att det är fint. Sen härmar du de där gubbarna man hör ibland som säger med en irriterad röst och en bonnig dialekt - Kan man inte bara få en vanlig kopp kaffe, måste det krånglas till så dant? Och jag svarar att det kan man inte för det måste krånglas till lite, fast det är inte krångligt. Och du säger att det är ett bra svar. Och så blir du dig själv igen. För varken du eller jag tycker om att dricka slentriankaffe. Ska vi dricka kaffe så ska det vara gott och vackert och vi ska hinna sitta och andas och njuta. Annars kan vi vara utan.
Gabi har världens finaste klocka på väggen i sin ateljé. Den är röd. Och vi sitter mitt i bråten och ser på den för att få lite frid i sinnet mitt i allt kaos. Vi försöker ställa bord och lådor och målningar och papper och burkar och saker i fin ordning medan Janne och Dennis kör hem saker till oss. Vi röjer och rensar och städar och fixar men kommer på oss med att sitta och stirra på den röda klockan och undra hur det ska bli fint.
Gabi har sin ateljé i anslutning till
galleriet där vi ställde ut
in between. Innan
utställningen plockade hon undan en massa grejer. Nu ska vi hjälpas att plocka fram och göra fint igen. När Janne och Dennis kommer tillbaka och ser vad vi åstadkommit får vi ett skrattanfall alla fyra och Dennis som alltid gör så snyggt överallt undrar verkligen hur vi har tänkt.
-Varför låter ni inte mig bara fixa det här? frågar han och ser allvarlig ut. Vi ger upp. Det kan bara bli bättre.
Gabi hittar ett par skor som inte passar på henne men de passar på mig. Och de är lika fina som klockan och lika röda. Jag vill ha vår och klänning och knästrumpor. Utanför ateljén ligger knölig gammal isig snö på hela trottoaren men det finns en ny vårig känsla i luften. Snart är det fint i Gabis ateljé. Och snart får jag höra koltrasten igen. Med röda skor på fötterna.
