Queen of Kammebornia

Snälla barnmorskor och dumma

Kategori: Bebisväntan

Barnmorskor brukar vara underbara tycker jag. Jag har träffat ganska många eftersom jag har ganska många barn. Det är en spännande yrkeskategori. Det har ju alltid funnits och kommer alltid att behövas barnmorskor, eller jordemödrar eller vad vi nu vill kalla det. De brukar ha en så ödmjuk och fin syn på livet, de brukar vara så varma och omhändertagande som personer, de brukar få mig att känna mig stark och fri och bra. Ingen annan på ett sjukhus kan få mig att känna mig så frisk. Ingen annan på ett sjukhus kan jag visa mig så skör inför.

Häromveckan skulle vi göra ett ultraljud. Vi blev bemötta av en sur tant som pekade på en dörr och sa att vi skulle gå in där. Inget hej, eller vad heter ni eller jag ska ta hand om er, bara Ni kan gå in där. Vi gick förvirrade in i ett rum. Hon kom snart efter och sa Ja, jag undrar verkligen vad ni gör här?! Vi hade träffat en läkare några dagar innan eftersom jag länge varit sjuk i anemi. Mina järndepåer har varit slut. Nu var det bättre, men läkaren gjorde ett ultraljud för att se att barnet mådde bra, och det gjorde det. Hon sa att vi skulle gå på det andra ultraljudet i alla fall. Men nu stod den barnmorskan som skulle utföra ultraljudet och undrade vad vi gjorde där. Vi fick förklara. Hon pekade bestämt var jag skulle ligga och var Dennis skulle sitta. Hon gjorde ett ultraljud, men sa inte ett ord om att bebisen mådde bra eller hur något såg ut. Hon bara muttrade. Sen gav hon oss en broschyr och vi fick gå. Jag började gråta i hissen. Vi fick ingen bild och hon var så vass och otrevlig och dum och jag var så full av bergochdalbanehormoner att jag aldrig ville sluta gråta. Dennis gick upp till sjukhuset dagen efter och letade efter henne men hon var inte där. Han var också upprörd. Jag fick höra av andra mammor att samma barnmorska varit otrevlig mot alla i alla år. Alla säger Akta dig för henne, Se till att ni får någon annan. Hur kan hon få arbeta kvar undrar jag? Vi bara väntar på att hon ska gå i pension säger en av hennes kollegor. Det enda en av mina vänner minns av sitt ultraljud hos henne är att hon pratade om att tarmarna kunde vara utanför kroppen på bebisen men det kunde man operera och sen talade hon om alla missbildningar hon letade efter men sa inte ett ord om att något såg bra ut.

Egentligen är det synd om henne, det måste ju bero på något när man bemöter människor så illa. Det måste ju bero på att man själv mår dåligt. Det är en förklaring. Men ingen ursäkt.

Igår gjorde vi ett nytt ultraljud. Dennis hade varit där och pratat med personalen innan och den dumma barnmorskan var inte där och jag blev behandlad som en prinsessa av all fantastisk personal som fanns där. Och vi fick fina bilder på vår bebis!

Tänk alla de som inte har en man som beskyddar dem mot elaka barnmorskor.

Bebisbus, blommor och bullar

Kategori: Bebisväntan, Den kammebornska kungafamiljen, Högtider och traditioner, Kanelbullar, Livet liksom

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är Dennis födelsedag, hurra, hurra, hurra!

Dennis fyller år och bebisen busar runt i min mage och jag har bjudit mitt hjärtas konung på frukost på sängen. Vitsipporna blommar som små stjärnor på stigen ner mot sjön och gräsmattan är blå av scilla. Jag ska baka tårta och bullar och Dennis är orolig för förlossningen men det är inte jag. Han är orolig för såna saker som om han kommer att ha hunnit städa här hemma och om han kommer att ha klippt naglarna innan vi ska in och föda barn och om vi kommer att ha hunnit bädda rent och när jag skrattar säger han att jag tar för lätt på saker och så undrar han vad han ska ha på sig under förlossningen. Han tror att han måste dammsuga 10 gånger i rad och det kommer inte att räcka för att allt ska vara rent tills bebisen kommer. Sen är han orolig att någon ska flytta runt saker som han har ställt i ordning medan vi är inne och föder barn. Jag tycker han är gullig och jag tror allt kommer att gå hur bra som helst.

För längesen skrev Herman Jan på facebook att han monterade ett skötbord på Surprice. Dennis och jag bodde inte ens ihop då, men vi var de två första som tryckte på gilla och det tyckte jag var romantiskt då. Häromdagen kom Herman Jan hit med skötbordet. Han hade monterat ner det för Surprice ska säljas. Just det skötbordet. Det tycker jag är romantiskt nu. Jag tänker mer på det faktiskt än på om vi ska ha hunnit bädda rent. Men mest tänker jag nog på hur fantastiskt det är att ett litet barn som blivit till av vår kärlek slår kullerbyttor i min mage.

 

Bebisväntan och randomrenovering

Kategori: Bebisväntan

Den lilla bebisen som växer i min mage är redan 14 centimeter lång och har armar och ben och fingrar och tår och ett hjärta som slår. Vi som knappt hunnit vänja oss vid tanken. Och där ligger han eller hon och viftar med sina små armar och kanske suger på tummen. Men vi får inte träffas förrän efter sommaren.

Dennis började randomrenovera huset så fort vi visste att vi skulle få en bebis, en kökslucka här och en vägg där liksom. Lite varmluftspistol på ett dörrfoder och planer på att slipa alla golv. En dag när jag kom hem stod han i badrummet och hade rivit en vägg och kastade ut bitarna av väggen direkt på en brasa utanför badrumsfönstret. Han vill ge mig ett stort badrum med badkar och kakelugn och tända ljus där jag kan känna mig fin när jag väntar vårt barn. Jag har faktiskt förärats den finaste mannen. Nu har renoveringsivern tillfälligt lagt sig. Dennis kom på att bebisen inte kommer förrän i höst och att den inte börjar krypa direkt. Men det fungerar väl så att män ska boa när de väntar barn?

På mig märks det mest på att jag är trött och mår illa och får roliga frisyrer. Mitt hår har börjat växa hejvilt så rätt vad det är vaknar jag med Tintinlugg för att det växer ut en massa nytt hår. Sen är jag ju väldigt förvirrad. Jag kastar mig själv tillsammans med ogräset och trädgårdsrenset i komposten för att jag glömmer släppa taget om korgen och jag ringer hem och säger att jag är vid macken och ska tanka och sen åker jag hem utan att tanka fast bensinen är slut. Och mina kläder luktar illa. Värst är mina mammajeans. Jag måste tvätta dem hela tiden och ibland måste jag duscha benen flera gånger om dagen för att de luktar så illa. Dennis och barnen känner ingenting, men jag är nära att kräkas. På sin höjd luktar de lite tyg, säger Dennis.

Jag blir hungrig på en sekund, och då snackar vi hungrig. Men jag vill inte ha sötsaker, knappast alls faktiskt. Hellre yoghurt och frukt eller linssoppa eller oxfilé, sparris och hemmagjord bearnaisesås eller torskfilé och potatis. Eller grekisk sallad. Och ända till för någon vecka sedan kunde jag inte dricka kaffe. Fast nu går det ibland. Om det är riktigt kaffe. Med Dennis. Helst i solen.

Mitt järnvärde har ju aldrig varit bra, och i början av graviditeten dök mitt hb också och jag blev andfådd bara av att gå till brevlådan eller av att diska. Nu har jag fått massor av järnpiller och folsyra och B12 så nu växer järndepåerna och jag är piggare och inte så andfådd.

Tänk att naturen ger oss en sådan här gåva när vi inte själva förstår att det borde vara så. Det är fantastiskt och det känns så självklart nu. De första dagarna var vi rädda och oroliga och kände oss gamla och sjuka och undrade hur det skulle gå, våra barn är ju snart stora. Men det är ju som Dennis säger livets mening och när han vaknar bredvid mig på morgonen och klappar mig på pannan och säger att det är en ynnest att få vänta barn tillsammans med mig, då ler jag så hela jag blir varm. När min fina Lotta säger att det barnet skulle hon vilja vara och Calle säger att Kammebornia är den ultimata platsen för ett barn att växa upp på och Lena säger att vi måste släppa in den här själen för den har väntat på oss och Frida gråter av lycka och Inger säger att vi kommer att få världens vackraste barn och våra stora vackra barn gör tummen upp och planerar att skriva vaggvisor – då känns det lätt och självklart och roligt och härligt!