Queen of Kammebornia

Om funktionshindret att vara kvinna

Kategori: Genus, Livet liksom, PMS, Queen of Kammebornias filosofi

 
Det finns dagar som inte är lika fina som andra och hur jag än vrider och vänder på det beror allt på menscykeln. Som jag föddes med. Jag hävdar bestämt att den är ett funktionshinder. Och jag tycker det är svårt att bortse från det som präglar nästan hälften av alla dagar i månaden. Hur ska jag förhålla mig till detta? Är det helt naturligt och normalt när det är något som genomsyrar hälften av mina dagar? Eller är det inte det eftersom det hindrar mig att leva som de andra dagarna när jag känner mig som jag vill vara? Eller vill jag vara som jag är? För då ingår ju allt. Och ska jag låtsas om det eller ska jag fortsätta vara tyst och låtsas vara normal? För det är väl normalt att inte ha pms och mens för det har ju inte männen och de är ju normen. Eller? Ibland känns det verkligen så eftersom hela världen verkar anpassad till ett liv utan pms och mens och helst ska vi inte prata om det för det är ingenting att gnälla om, det är ju helt naturligt.
 
Men jag är så trött på att höra att det är naturligt med pms och mens och ingenting att gnälla om. Jag är så trött på att pms och mens nästan bara används som skällsord när man tycker att en kvinna är sur eller irriterad. Det kanske är naturligt men i så fall är inte det här samhället naturligt, vilket jag i och för sig länge misstänkt. För i det här samhället förväntas vi fungera likadant, efter en robotmall, varje dag, alltid. Och alla förutsätts vara likadana. Och då är det svårt med optimala förutsättningar för oss som är drabbade och då blir funktionshindret ett handikapp. Om vi främst använder pms och mens som skällsord när vi pratar om det öppet, hur ska vi då kunna prata om det på allvar? Har du mens eller? Hon verkar ha pms! Hur ska vi då kunna sluta skämmas och sluta låtsas som ingenting medan vi känner oss fåniga och fjompiga?
 
När pms-dagarna med trötthet, ömhet, värk, tårar, sorg och tung kropp äntligen är över kommer blodbadet. De där dagarna då jag inte kan sitta på en stol eller i en bil mer än 20 minuter utan att blöda ner mina kläder och det jag sitter på. Bilsäten, tågsäten, stolar, dynor, filtar. Så jag sitter helst inte men jag kan ju inte bara stå upp i de två-tre dagar som det är värst. Och alla de där åren jag var tonåring och ung vuxen och gick i skolor och arbetade på arbetsplatser och förväntades följa med på bio och sova över och sitta på möten och kanske till och med vara med på gympa eller delta i friluftsdagar eller kanske, gud förbjude, tälta. Det måste finnas fler än jag som letat efter stolar utan dynor, som i panik och skam vänt på dynor vi blodat ner, eller suttit på svanskotan för att inte bloda ner stolar hemma hos andra, som vaknat mitt i natten i något som liknar ett slakthus. Och som låtsats att allt är normalt. För det säger ju alla att det är. Och jag vill ju inte vara fjompig och fånig och svag och tjejig och säga att jag kan inte gå på bio/följa med på vandring/tälta/åka bil länge för att jag är tjej och jag har mens. För ingen annan verkar ju ha problem. Så jag virar in mig i handdukar och mensskydd och stoppar väskorna fulla med bindor och våtservetter och plastpåsar och näsdukar och rena trosor och kanske ett par extra jeans. Och jag går upp flera gånger varje natt och ibland måste jag byta lakan och ibland måste jag duscha och ofta måste jag gråta och nästa dag är jag trött. Men jag är ju tjej så det är normalt. Och jag vill ju inte vara fjompig och fånig och svag och tjejig så jag låtsas som ingenting när jag sitter på svanskotan en hel lektion eller ett helt möte tills det känns som om hela ryggraden lossnat eller åkt upp i kraniet och svanskotan är bedövad och jag försöker se cool ut när jag går liksom på snedden, med ryggen mot väggarna, så att ingen ska se att det har blött igenom, smusslandes med mensskydd och rena trosor och blod lite överallt. Det är svårt att se ut som att man är cool och inte är en sådan som stryker ut med väggarna när det är just det man gör. Jag försöker se ut som att jag väntar på någon eller funderar på något när jag vill gå sist i ett sällskap så att ingen ska se om det är blod på mina kläder medan jag snabbt räknar ut den snabbaste och ensligaste vägen till en toalett. 
 
Jag hävdar att pms och mens är funktionshinder. Funktionshinder kan lätt bli till handikapp men med rätt förutsättningar, med en optimal omgivning och miljö kan man ha det bra ändå. Och jag har lyckan att ha en man som hjälper mig att ge mig förutsättningar att ha det bra fast jag inte mår så bra. Som vågar prata om, skratta åt och ta min menscykel på allvar. Ingen annan har gjort det på över 40 år. Jag undrar hur många tjejer och kvinnor som aldrig får rätt förutsättningar. Som utvecklar ett handikapp på grund av sin naturlighet. Jag har utvecklat anemi och tömt mina järndepåer gång på gång. Jag har fått blodtransfusioner och jag måste äta mängder av järn för att parera det blödningarna gör med min kropp. Och jag måste äta mängder av tabletter för att blöda mindre vilket bara hjälper ibland trots den högsta dosen. Och inte förrän nu har jag träffat en läkare som lyssnar, bryr sig och tar på allvar. Mitt i allt ska jag inte gnälla för alla kvinnor har mens och andra kan tälta och vandra och gå på bio. Och jag förstår att inte alla kanske har lika mycket pms eller blöder lika mycket som jag. Men det måste finnas fler! Jag visste inte förrän alldeles nyligen att jag blöder för mycket. Jag kan väl inte veta hur mycket andra blöder? Jag går ju inte och tittar i någon annans trosor! Och jag kan bli så ledsen när jag tänker på den unga flickan som var jag. Som satt på svanskotan och vände på dynor och strök utmed väggar och tänkte att det var helt normalt. Som följde med på vandringar och övernattningar och bilfärder och inte vågade säga något för sådant pratar man inte om. För killar och tjejer är lika. Som smusslade och grät för mig själv. Och även om jag bara hade hälften av mina besvär så skulle de ändå vara besvär och hinder. Men mitt i allt detta ska jag låtsas som ingenting för vi ska vara som killarna. Just precis där hänger jag inte med längre i genusdebatten, för vi har många likheter men vi är också olika. Vi bor i de här kropparna och de fungerar olika. Kvinnor har en menscykel. Vi är inte lika. Men vi är lika mycket värda. Och mitt i allt ska jag känna mig naturlig. Det är svårt. 
 

Jag kände mig aldrig vacker

Kategori: Genus, Livet liksom, Pia hjärta Dennis är lika med sant, Queen of Kammebornias filosofi

 
Jag kände mig aldrig vacker innan jag träffade dig. Aldrig riktigt vacker. Eller bra eller fin. Jo, inför mormor och morfar och mina nära vänner. Morfar kunde konsten att få mig att känna mig vacker. Att glittra mig glad. Men inte helt nära. Inte hemma var jag inte vacker. Hemma kände jag mig inte fin. Jag kände mig alltid klumpig och fel och ful. Och jag fick aldrig höra att jag var fin. Inte på riktigt. Jag skämdes för mig själv. Så träffade jag dig och allt blev vackert. Du, jag, kärleken och världen. För du ser mig som den jag vill vara, som den jag själv upplever mig vara. Du ser mina tankar och känslor och de speglar sig i mitt ansikte och i min kropp. Att få känna sig vacker. Inifrån och ut. Det är fint. Och det handlar inte om skönhetsideal och perfektionism och smink och yta och vikt. Det handlar inte om att vara fången i ett utseende utan mer om att se ut som man mår och känner och blir bemött. När jag känner mig som fulast, tröttast, klumpigast och tråkigast kan du komma fram till mig och stryka undan håret från min kind och säga -Gud, vad du är vacker. Och jag vet att du menar det. För du ser mig. Du ser min kärlek till dig och du älskar mina tankar och mina känslor och min själ och de råkar befinna sig i den här kroppen men den är inte viktig egentligen. Det är väl det som menas med att skönhet kommer inifrån. Den man älskar är vacker oavsett skönhetsideal och veckotidningsbilder och förväntningar. Jag växer av dina komplimanger. Jag blir vacker av dina ord och handlingar. Kärleken gör oss vackra. Och vi måste börja med att älska oss själva. Att vara snälla mot oss själva. För först då kan vi vara bra för andra och bli älskade av andra. Att verkligen få duga som man är. Det är viktigt. För mig handlar det om vackerhet. Att våga vara vacker. Och det finns inget facit till vacker. Vackerhet handlar om allt. Om tankar och känslor och ord och handlingar mer än om midjemått och kroppsbehåring och puder. Men ofta hör jag nu för tiden att vi inte ska ge eller ta emot komplimanger om vårt utseende för att det bara befäster de patriarkala strukturerna och kvinnans eviga jobb med att behaga mannen med sitt utseende. Och så klart ligger det något i det. Om man delar på insidan och utsidan och gör utsidan ytlig så ligger det mycket i det.
 
Men jag vill inte dela upp utsidan och insidan! De hör ju ihop. Och jag blir ofta glad av någons glittrande ögon och då vill jag kunna säga till den personen att jag blir glad och jag vill kunna säga att hon eller han är vacker för det kommer ju inifrån, det där glittret. Det gör hela människan vacker. Och det sprider goda spiraler för om man får höra fina saker blir man glad på insidan och då syns det på utsidan. Så allt hör ihop. Och just när jag träffat den man jag älskar och vill leva nära hela långa livet, just när jag känner mig vacker, efter 40 år, så vill jag få göra det. Jag vill vara i det nu och inte skämmas mer. 
 
 

Jag vill aldrig låta som Krösa-Maja

Kategori: Genus, Livet liksom, Queen of Kammebornias filosofi

 
Ibland läser man om intressanta försök där man tagit bort alla könsdefinierande ord i en text. Man byter ut hon och han mot hen och man byter ut man mot en. Där snubblar jag. När man blir en. Se bara texten ovan. Då skulle det istället stå:
Ibland läser en om intressanta försök där en tagit bort...
Det låter ju som om Krösa-Maja pratar. Eller som bonnig, gnällig sörmländska. Ja, en vet inte riktigt hur en ska ha det.
Jag trodde först att det var svårt för folk att skriva rätt men nu har jag sett att det här med att byta ut man mot en är något som i princip uteslutande görs av unga människor. Och sen tror jag ju inte riktigt på rätt och fel. Mer på olika. Och då måste ju de som provoceras av ordet man för att det är styrt av den manliga normen få använda ordet en istället. Men jag kommer inte att göra det. För jag vill inte låta som Krösa-Maja. Och jag provoceras inte. Jag facineras och intresseras av hur styrd världen är av patriarkatet. Men jag vill vara kvinna med alla mina jobbiga hormoner och allt annat som hör till, för det är jag. Men mest av allt vill jag att alla ska få vara individer. För skillnaderna inom könen är större än de mellan könen. Alla måste få hitta sig själva oberoende av kön. Alla måste få ha sina egna uttryck och sina egna känslor och tankar. Vi är människor i första hand men vi är ändå pojkar och flickor och män och kvinnor.
 
Hen är ju ett jättebra ord som redan fått stor genomslagskraft. Väldigt svårt att provoceras av, tycker jag. Jag är inte så lättprovocerad. Hen väcker mycket tankar om varför vi är så vana att alltid könsbestämma varandra och det är intressant. Men att vi blir så påverkade av om det står hon och han i en text behöver ju inte omedelbart innebära något negativt. Det innebär en laddning av texten. Oavsett vilket kön och vilken sexuell läggning vi har så påverkas vi av laddningen i orden man respektive kvinna, han respektive hon. Och det är mycket den laddningen som får goda krafter att snurra också. Lovepower liksom. Men jag tror det kommer att bli ännu vanligare att ordet hen används istället för hon eller han, när man inte vet eller när det inte är viktigt vilket kön personen i fråga har. Men jag kommer inte att använda det så mycket själv. Jag kommer att fortsätta säga hon eller han och när det inte är viktigt eller jag inte vet så kommer jag att fortsätta säga hon eller han, eller personen i fråga. För att jag tycker det är snyggare. För att jag är poet och ordnörd. (Och lite för att hen får mig att tänka på hönor.) Men för första gången tänker jag att mitt sätt att vara och reagera även beror på att jag är äldre. Jag tror att de yngre generationerna kommer att göra hen till ett helt vedertaget begrepp för att de är öppnare för förändringar. Med all ödmjukhet och respekt tycker jag att det är bra. Men lite tråkigt. Mycket spänning och laddning i en text försvinner i samma stund som man tar bort alla hon och han och byter ut dem mot hen. Och texten blir ful och klumpig om man byter ut man mot en. Så tycker jag. Kanske för att jag börjar bli gammal. Herregud, jag pratar ju fortfarande om BP och Gulf, om raketost och chokladpuck, om Televerket och Boktipset med Stefan Mählqvist. Men jag vill inte låta som Krösa-Maja. Förutom att jag känner mig äldre och därmed fast i mina vanor, känner jag mig äldre och därmed visare. Det kan illustreras genom vad som hände när en vän lade ut Stig Dagermans dikt på facebook.
 
Jorden kan du inte göra om. 
Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra: en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

Jag blev varm och glad och tänkte, åh, Stig Dagerman, vilka texter han skrev! Och vilken fin människa. Men en ung tjej, som jag förövrigt tycker väldigt mycket om, tyckte att han skulle valt ett annat ord än broder, för nu var halva mänskligheten utesluten. Så olika kan vi tolka texten. Jag känner mig gammal och lugn och vis och ser Stig Dagermans text i den kontext den kom till i på 40-talet. Ordet broder är för mig, och som jag är ganska övertygad om även för Stig Dagerman, ett annat ord för vän eller medmänniska. Det har ingenting att göra med kön egentligen, eller med förtryck av kvinnor. Stig Dagerman var dessutom anarkist och syndikalist och hade nog i stort många värderingar som liknar unga feministers idag. 
 
Jag tycker det är skönt att vara gammal och vis och inte bli lika irriterad på allt som många yngre blir. Kärleken och lekfullheten har för stor plats i mitt liv för att jag ska orka bli så himla arg hela tiden. Men jag tycker det är bra att de yngre engagerar sig och irriterar sig och står på barrikaderna. För annars skulle inte saker och ting förändras till det bättre. Jag har också gjort det. Och jag kommer alltid att fortsätta stå på barrikader för det goda och sanna. Fast barfota och med öppna händer och med öppet hjärta. Jag vill att världen ska präglas av mer ödmjukhet och respekt, mer samhörighet och medkänsla och större förståelse för sammanhang. Kärlek och respekt, ska det vara så jävla svårt?