Queen of Kammebornia

En alldeles lysande menspresent

Kategori: Livet liksom, PMS, Queen of Kammebornias filosofi

 
Alltså, min uppfinning av menspresenten känns alldeles lysande faktiskt. Särskilt när menstråket är som värst och den här gamla sockerströaren i bleckplåt dyker upp. Då blir Dennis lika glad som jag och vi bara måste äta jordgubbar med mjölk och socker.

Menspresent

Kategori: Livet liksom, PMS, Queen of Kammebornias filosofi

 
Häromdagen myntade jag ett nytt begrepp. Menspresent. Det betyder att man unnar sig något litet fint när man känner sig lite menstråkig. Eller kanske tycker lite synd om sig själv för att man har ont eller blöder eller är svullen. Ful-lycka liksom. Lite utsmyckning, tröst och flyktig glädje. Och Dennis tyckte genast att det var en toppenidé för den första menspresenten jag köpte var Lantliv. Och det blir han lika glad för som jag. Då kan vi ligga där under täcket eller på filten och läsa den tillsammans. Och pms är ju inte världsroligast för honom heller. Så vi kom överrens om att menspresenter är bra saker och saker som vi kan ha glädje av tillsammans. Idag råkade jag gå in på en loppis till exempel, vilket är en ypperlig sysselsättning när menstråket sätter in, och där fanns tre tunna kaffekoppar med musselmönster för fem kronor styck. Dennis log med hela kroppen när jag kom hem för han tycker så mycket om tunna kaffekoppar och blev lika glad för fyndet som jag. En typiskt bra menspresent! 
 

Om funktionshindret att vara kvinna

Kategori: Genus, Livet liksom, PMS, Queen of Kammebornias filosofi

 
Det finns dagar som inte är lika fina som andra och hur jag än vrider och vänder på det beror allt på menscykeln. Som jag föddes med. Jag hävdar bestämt att den är ett funktionshinder. Och jag tycker det är svårt att bortse från det som präglar nästan hälften av alla dagar i månaden. Hur ska jag förhålla mig till detta? Är det helt naturligt och normalt när det är något som genomsyrar hälften av mina dagar? Eller är det inte det eftersom det hindrar mig att leva som de andra dagarna när jag känner mig som jag vill vara? Eller vill jag vara som jag är? För då ingår ju allt. Och ska jag låtsas om det eller ska jag fortsätta vara tyst och låtsas vara normal? För det är väl normalt att inte ha pms och mens för det har ju inte männen och de är ju normen. Eller? Ibland känns det verkligen så eftersom hela världen verkar anpassad till ett liv utan pms och mens och helst ska vi inte prata om det för det är ingenting att gnälla om, det är ju helt naturligt.
 
Men jag är så trött på att höra att det är naturligt med pms och mens och ingenting att gnälla om. Jag är så trött på att pms och mens nästan bara används som skällsord när man tycker att en kvinna är sur eller irriterad. Det kanske är naturligt men i så fall är inte det här samhället naturligt, vilket jag i och för sig länge misstänkt. För i det här samhället förväntas vi fungera likadant, efter en robotmall, varje dag, alltid. Och alla förutsätts vara likadana. Och då är det svårt med optimala förutsättningar för oss som är drabbade och då blir funktionshindret ett handikapp. Om vi främst använder pms och mens som skällsord när vi pratar om det öppet, hur ska vi då kunna prata om det på allvar? Har du mens eller? Hon verkar ha pms! Hur ska vi då kunna sluta skämmas och sluta låtsas som ingenting medan vi känner oss fåniga och fjompiga?
 
När pms-dagarna med trötthet, ömhet, värk, tårar, sorg och tung kropp äntligen är över kommer blodbadet. De där dagarna då jag inte kan sitta på en stol eller i en bil mer än 20 minuter utan att blöda ner mina kläder och det jag sitter på. Bilsäten, tågsäten, stolar, dynor, filtar. Så jag sitter helst inte men jag kan ju inte bara stå upp i de två-tre dagar som det är värst. Och alla de där åren jag var tonåring och ung vuxen och gick i skolor och arbetade på arbetsplatser och förväntades följa med på bio och sova över och sitta på möten och kanske till och med vara med på gympa eller delta i friluftsdagar eller kanske, gud förbjude, tälta. Det måste finnas fler än jag som letat efter stolar utan dynor, som i panik och skam vänt på dynor vi blodat ner, eller suttit på svanskotan för att inte bloda ner stolar hemma hos andra, som vaknat mitt i natten i något som liknar ett slakthus. Och som låtsats att allt är normalt. För det säger ju alla att det är. Och jag vill ju inte vara fjompig och fånig och svag och tjejig och säga att jag kan inte gå på bio/följa med på vandring/tälta/åka bil länge för att jag är tjej och jag har mens. För ingen annan verkar ju ha problem. Så jag virar in mig i handdukar och mensskydd och stoppar väskorna fulla med bindor och våtservetter och plastpåsar och näsdukar och rena trosor och kanske ett par extra jeans. Och jag går upp flera gånger varje natt och ibland måste jag byta lakan och ibland måste jag duscha och ofta måste jag gråta och nästa dag är jag trött. Men jag är ju tjej så det är normalt. Och jag vill ju inte vara fjompig och fånig och svag och tjejig så jag låtsas som ingenting när jag sitter på svanskotan en hel lektion eller ett helt möte tills det känns som om hela ryggraden lossnat eller åkt upp i kraniet och svanskotan är bedövad och jag försöker se cool ut när jag går liksom på snedden, med ryggen mot väggarna, så att ingen ska se att det har blött igenom, smusslandes med mensskydd och rena trosor och blod lite överallt. Det är svårt att se ut som att man är cool och inte är en sådan som stryker ut med väggarna när det är just det man gör. Jag försöker se ut som att jag väntar på någon eller funderar på något när jag vill gå sist i ett sällskap så att ingen ska se om det är blod på mina kläder medan jag snabbt räknar ut den snabbaste och ensligaste vägen till en toalett. 
 
Jag hävdar att pms och mens är funktionshinder. Funktionshinder kan lätt bli till handikapp men med rätt förutsättningar, med en optimal omgivning och miljö kan man ha det bra ändå. Och jag har lyckan att ha en man som hjälper mig att ge mig förutsättningar att ha det bra fast jag inte mår så bra. Som vågar prata om, skratta åt och ta min menscykel på allvar. Ingen annan har gjort det på över 40 år. Jag undrar hur många tjejer och kvinnor som aldrig får rätt förutsättningar. Som utvecklar ett handikapp på grund av sin naturlighet. Jag har utvecklat anemi och tömt mina järndepåer gång på gång. Jag har fått blodtransfusioner och jag måste äta mängder av järn för att parera det blödningarna gör med min kropp. Och jag måste äta mängder av tabletter för att blöda mindre vilket bara hjälper ibland trots den högsta dosen. Och inte förrän nu har jag träffat en läkare som lyssnar, bryr sig och tar på allvar. Mitt i allt ska jag inte gnälla för alla kvinnor har mens och andra kan tälta och vandra och gå på bio. Och jag förstår att inte alla kanske har lika mycket pms eller blöder lika mycket som jag. Men det måste finnas fler! Jag visste inte förrän alldeles nyligen att jag blöder för mycket. Jag kan väl inte veta hur mycket andra blöder? Jag går ju inte och tittar i någon annans trosor! Och jag kan bli så ledsen när jag tänker på den unga flickan som var jag. Som satt på svanskotan och vände på dynor och strök utmed väggar och tänkte att det var helt normalt. Som följde med på vandringar och övernattningar och bilfärder och inte vågade säga något för sådant pratar man inte om. För killar och tjejer är lika. Som smusslade och grät för mig själv. Och även om jag bara hade hälften av mina besvär så skulle de ändå vara besvär och hinder. Men mitt i allt detta ska jag låtsas som ingenting för vi ska vara som killarna. Just precis där hänger jag inte med längre i genusdebatten, för vi har många likheter men vi är också olika. Vi bor i de här kropparna och de fungerar olika. Kvinnor har en menscykel. Vi är inte lika. Men vi är lika mycket värda. Och mitt i allt ska jag känna mig naturlig. Det är svårt.