Queen of Kammebornia

Att vara vi här och nu

Kategori: Livet liksom, Queen of Kammebornias filosofi

 
Barnen kommer till mig i ateljén efter skolan och du kommer och hämtar oss så att vi kan åka hem i mörka januarikvällen. Vi hämtar ett barn till på vägen hem och vi får vänta en stund på honom. Vi sitter tillsammans i bilen och väntar. Det är mörkt och gatlampornas sken återspeglas i den våta asfalten. Vi åker hem men Ella ser ett konstigt lyse i diket på motsatt sida av vägen. Det är en 90-väg på landet utan vägren, utan lampor, med djupa diken. Du stannar, sätter på varningsblinkers och springer ut för att se vad det är som lyser. Du hittar en bil som voltat, som står på sidan nere i diket och inne i bilen är det mörkt men du hör en kvinna skrika. Du hämtar mig och en ficklampa. Andra bilar stannar. Någon ringer 112. Du får upp bildörren och hon reser sig. Hon står på passagerarsidans sidoruta och hon är chockad så klart och talar osammanhängande. Jag håller om henne och vi försöker tala lugnande och se om hon är skadad. Hon har bromsat för hjortarna som springer över vägen på samma ställe varje kväll och bilen har voltat flera varv och kastats ner i diket på andra sidan. Hon har haft änglavakt. Du håller upp bildörren rakt upp mot himlen så att hon kan luta sig ut genom sidorutan på förarsidan. Om du inte skulle hålla upp dörren skulle den falla igen. Hela bilen är bucklig och de rutor som inte är helt trasiga har spindelnätsmönster av sprickor. Ambulansen och brandbilen kommer och vi lämnar över. Vi går tillbaka till bilen och våra barn som står i diket på andra sidan och är oroliga men lugna. Det är bilar och lampor som blinkar överallt men inte en enda hjort. Vi åker hem. 
 
Du tänder en brasa och lagar mat. Jag pratar med barnen och vi kramas. Jag måste dricka äppeljuice och vira in mig i en filt för jag är skakig och ledsen och glad på samma gång. Vad bra att Ella såg ljuset. Vad bra att hon överlevde. Vad fint att du kunde få upp dörren och att jag fick hålla om henne. Om vi inte hade väntat på vår son hade vi åkt tio minuter tidigare och då kanske det hade varit vi. Men nu var det inte vi och nu är vi hemma och vi hoppas att det aldrig ska hända igen och vi äter din goda mat och vi dricker kaffe och tänder ljus och har det fint tillsammans. Men återigen har vi blivit påminda om livets skörhet. Om hur lätt och snabbt allt kan tas ifrån oss. Och de tankarna måste få finnas där ett tag och vi måste få prata om det ett tag. Det vackra är tacksamheten och glädjen över att få finnas. Att vara vi här och nu.

Stillhet

Kategori: Livet liksom, Queen of Kammebornias filosofi

 
Mitt i vårt julstökande här hemma känner jag en stillhet som inte riktigt går att ta på men som blir så tydlig när jag åker in till stan som jag gjorde i förrgår. Det var första gången efter operationen som jag var på stan och gick i affärer. Jag har inte varit där på över en månad. Och kontrasten blev så stor. Alla rop om hej och köp och god jul och köp mer och byt abbonemang och parkera här om du får plats och så många bråttommänniskor och tiggare på knä med pappersmuggar från seven eleven och knastrande vått grus på asfalt. Tillslut såg allting konstgjort och onödigt ut. Expediterna såg trötta och pressade ut under lysrören och kunderna såg ut som panikslagna robotar och själv kände jag mig helt overklig med en högst verklig trötthet och matthet i kroppen och en molande värk i såret som en påminnelse om livets skörhet och komplexitet. Men jag hade det fint ändå med mina barn och vi köpte lite saker som är bra att ha, som garn och stearinljus och olja till fotogenlampan, några julklappar och en skjorta till lillebror och vi fikade och vilade i en soffa på ett café och sen kom vi hem. Till ett hus fullt av tända ljus och doft av nybakat bröd och en varm famn. Och en rofylld stillhet som inte finns där borta där jag undrar hur allt kunde bli så fult? Inte allt förstås, men det mesta. Fult och onödigt. Det får gärna ta en månad igen till nästa gång. Jag tror jag ska bli eremit. I alla fall över jul och nyår. Sen kanske jag längtar efter att strosa genom affärer och köpa ett nytt nagellack och klämma på kläder jag inte har råd med och kanske inte ens behöver och fundera på om jag inte längtar hem till stillheten igen. 

Att ställa in och tacka nej

Kategori: Kammebornias advent och jul, Livet liksom, Queen of Kammebornias filosofi

 
Att bjuda in till adventsfika och baka och tända ljus och sedan ställa in för att orken inte finns. För att det är tungt. Att vilja men inte orka. Att få ont på nya sätt och inte vilja visa, inte vilja säga. Att hoppas, önska, vilja orka. Ibland känns det som vi går på knäna i lera och om inte vi går sönder så är det bilen eller badrummet. Då ställer vi in. Vi tackar nej och säger att vi inte orkar. För ibland måste man göra det fast det är så svårt. Jag både vill och inte vill, brukade min äldsta son säga när han var liten och hamnade i ett dilemma. Precis så känns det ibland. Jag både vill och inte vill. Men när man inte orkar och därför ställer in eller tackar nej till saker man skulle ha velat om man orkat, då infinner sig en lättnad tillsammans med sorgen att inte orka. För att man kan vila och andas och få nya krafter så att man kan orka nästa gång.
 
För de flesta är det så svårt att ställa in och tacka nej. Vi tror oss förväntas orka ungefär allt oavsett hur vi mår eller vad som hänt eller vilka förutsättningar vi har. Eller om vi ställer in redovisa alla fakta om varför. Som om det vore en rättegång, när det bara är livet. Men jag tror att de flesta av oss borde ställa in och säga nej tack oftare än vad vi gör. För att hålla ihop. Och allt måste inte alltid förklaras in i detalj. När vi både vill och inte vill så måste vi känna efter vilken kraft som är starkast och för vems skull vi gör saker och ting. Och ibland tar vi oss i kragen och allt blir bra. Men jag tror många tar sig i kragen till de nästan stryper sig själva och det kan ju inte vara meningen. Då måste man ställa in och vila. Ta hand om sig själv. Gå lite i ide.