Queen of Kammebornia

Där deras skratt sitter i väggarna

Kategori: Livet liksom, Queen of Kammebornias filosofi, Skolan

 
När jag var i 20-årsåldern och arbetade som förskollärare i Stockholm, städade föräldrarna på den förskolan jag arbetade på eftersom det var ett föräldrakooperativ. Jag minns ett möte där det var upprörd stämning bland föräldrarna för att de tyckte att det var jobbigt med städningen, de hade inte tid och lust och ville lösa det på ett annat sätt. Då ställde sig Ellas pappa upp (inte min dotter Ella, utan den flickan som letat sig in i mitt hjärta och redan då avgjort min kommande dotters namn) och den stunden glömmer jag aldrig. Alla var upprörda men han var lugn. Han stod upp och berättade hur det var när han städade på förskolan. Jag arbetar lite för mycket, sa han, så jag får åka hit sent på kvällen och städa, och det är så lugnt och skönt här då. Jag tycker om att göra fint till nästa dag då min dotter ska komma hit och leka och äta och vila. Han pratade med en sådan där långsam och snäll röst. Ella tycker så mycket om att vara här på dagarna och jag tycker om att göra fint. När jag är färdig med städningen brukar jag gå runt och känna in hennes lekar. Jag ser bilder på väggarna som hon och hennes kamrater målat och jag ser spåren av kojorna och saftkalasen i dockvrån. Det är som om jag känner hennes glädje. Innan han satte sig berättade han att han alltid avslutade sin städkväll med att sitta en stund vid pianot och spela, för att ha en skön stund på Ella förskola, och kanske för att sprida lite av sitt lugn och sin kärlek i rummet.
 
Jag minns inte vad som hände sen med alla de irriterade och stressade föräldrarna, men jag minns att jag satt och gapade och kände mig alldeles varm inombords. Och jag bestämde mig för att om och när jag fick barn skulle jag alltid städa med samma inställning som Ellas pappa på deras förskola eller skola. Och om jag blev stressad och irriterad så skulle jag tänka på den här stunden. För det är alltid trevligare att vara lugn och varm än stressad och irriterad.
 
Nu har jag barn och eftersom de går i Waldorfskola städar föräldrarna. Städhelgen som kommer några gånger om året kommer liksom alltid fel. Det brukar vara när någon i familjen fyller år eller bilen är trasig eller vi ska ha gäster eller jag är sjuk eller så. Men Dennis och jag städar alltid tillsammans. Och han är lite sammanbiten medan jag är drömmande, men tillsammans är vi ett bra team och vi städar effektivt och noggrannt. Varje gång när stressen och irritationen närmar sig, för att jag tycker att jag inte har tid eller lust att städa på skolan när jag inte ens hinner städa hemma som jag vill, tänker jag på Ellas pappa. På när han ställde sig upp och leende berättade hur han upplevde städkvällarna på sin dotters förskola. På när han satte sig vid pianot och spelade en stund innan han åkte hem. Och då har jag inte bråttom någonstans. Jag går runt och bläddrar i böcker och betraktar målningar och liksom njuter av att få vara där mina barn tillbringar en stor del av sina dagar. Jag tycker om att se en kvarglömd tröja på en stol och några pennor här och teckningar där. Det är som att barnens skratt sitter i väggarna. Och sen plockar jag höstens sista rosor och ställer på katedern. För jag tycker om att ställa in blommor när jag jag har städat. Och jag tycker om att tycka om det jag gör. Och jag tycker om att mina barn går i Waldorfskola, där de kreativa, skapande ämnena får stor plats, där man förstår samverkan mellan hand, hjärta och hjärna. Det är endast i leken och konsten som människan är fri och människa i ordets fulla betydelse och i Waldorfskolan får leken och konsten plats. Och jag tycker väldigt mycket om att Dennis alltid sätter sig vid pianot och spelar en stund innan vi åker hem. 
 
 
 
 

Men vi var välkomna

Kategori: Livet liksom, Skolan

 
När vi kom dit stod det en skylt utanför dörren med texten Inträde på egen risk och ordet välkommen var överkorsat. Men vi visste att vi var välkomna. Det vi inte visste var hur välkomna vi var. Vi trodde att vi skulle hålla oss lite i bakgrunden och kanske mest finnas där för att det måste vara några där som kallades vuxna om en hel niondeklass skulle sova över på skolan. Men vi förstod snart att ungdomarna ville ha med oss i lekarna och jag var Bella och Dennis var Edward och de andra var överkörda killar, döda barn, häxor, zombies och andra mer eller mindre suspekta varelser. Som Jigsaw och Freddie Krüger. Under allt smink och blod fanns de där underbara ungdomarna som vi känner så väl, Arvid och Ella och deras klasskamrater. Och det är verkligen en ynnest att få vara med, att få vara nära och att få skratta och leka tillsammans. Det var en ära för oss att bli inbjudna. Att faktiskt verkligen känna oss välkomna. Och jag tänkte på alla kalas och filmkvällar vi har ordnat genom åren för just de här ungdomarna. På alla klassresor jag följt med på ända sedan första klass. Alla sagor jag har berättat, alla sånger jag sjungit, alla skrubbsår jag har plåstrat om. Och nu bjöd de oss på fest. De hade planerat och förberett och fixat så att vi häpnade. Hurra för sådana kvällar! Hurra för att våra barn får gå i en sådan klass! Hurra för att vi får vara med! Sen att vi inte sov så många timmar där under Europakartan i tyskarummet, det gjorde ingenting. Men igår, som var dagen efter, var vi nog som mest zombielika av sömnbrist. Det var det värt. Tack världens bästa nia för en fantastisk fest! Det är roligt att leka Maffia och tidningsleken och viskleken i skenet av halloweenlyktor. Det är mysigt att få krama de som blir skrämda på spökrundan. Det är mysigt när någon vill sova hos oss för att de andra ska se en film till och den sista bussen har gått. Det är mysigt att vakna av att en femtonåring kommer instapplande, inrullad i en stor madrass för att ramla ner på oss och gosa lite. Det är mysigt att se några killar ta tag i hela städningen medan andra sitter sömndruckna och pillar i sig popcorn och solen lyser in och förskolebarnen leker utanför medan vi packar våra resväskor fulla med chokladkoppar och lyktor och vampyrkläder. Inte alla dagar kanske, men en dag på höstlovet är det alldeles underbart!
 
 
 
 

Vi somnade under Europa

Kategori: Livet liksom, Skolan

 
En natt ska vi sova borta. Det är inte ofta vi gör det. Nu ska vi sova en natt i barnens skola för att hela klass 9 ska ha halloweenfest och vi är bjudna som representanter för de som kallas vuxna. Några vuxna måste ju vara där om det ska sovas över. Vi känner oss hedrade som fått frågan och packar in madrasser och duntäcken, kuddar och kastruller och tekoppar och filmer och ljusslingor och lyktor så bilen blir proppfull och det ser ut som om vi ska resa bort i flera veckor minst. Vi packar filtar och raggsockor och tidningar och böcker. Vi måste ju ha mysigt om vi ska sova i skolan. Och tänk om vi blir sugna på varm choklad mitt i natten. Vi bäddar inne på förskolan för där är det så mysigt. Niorna ska se skräckfilm halva natten och vi ser hellre Maria Lang, så vi installerar oss i förskolan, hänger upp ljusslingor och bäddar och fixar. Det är så himla typiskt oss att inte bara kunna ta med en sovsäck eller två utan packa resväskor och korgar fulla med trevligheter. Så kommer någon på att det antagligen kommer små barn till förskolan nästa morgon klockan sju och vi skrattar nästan på oss när vi tänker på hur det kunde ha blivit. Fröknar och barn som kommer in till oss där vi ligger med stora täcken och filtar mitt på deras golv. Med ljusslingor och pizzakartonger bredvid och tomma chokladmuggar. Som Bella och Edward. Jo, för vi måste ju vara utklädda, det är faktiskt halloweenfest. Stackars barn, vilken chock de skulle ha fått. Vi flyttar in i tyskarummet och somnar någon gång väldigt sent under en karta över Europa. Men innan det har vi väldigt roligt. Och våra tidningar och böcker hann vi aldrig röra så klart. Men det är en annan historia. 
 
 
 
 
Viggo har dragit en vinnare i utlottningen av hans fina jacka och det blev Charlotte med bloggen Sju sorters garn som vann den till sin son. Grattis Charlotte! Jag mejlar dig ikväll!