Queen of Kammebornia

Tack september

Kategori: Det gröna Kammebornia, Kammebornias trädgårdar, Livet liksom

 
Ibland känns det som om de där sista rosorna doftar mest. Det brukar alltid vara någon ros som doftar ända in i november när alla de andra för länge sedan blivit nypon och liksom vandrat vidare. Och jag fascineras varje år av knopparna intill trädens gyllene höstlöv. Knopparna där nästa års små ljusgröna löv redan nu ligger och vilar och väntar på vårsol, vitsippor och näktergalssång. En liten tid får de vara intill varandra på grenen. Det som är färdigt och det som ska komma. Och överallt i naturen påminns jag om livets vackerhet och skörhet. Om cykler och kretslopp. Gräsmattan är full av löv, som ett täcke innan snön. Och alla löven ska maskarna dra ner och äta upp och omvandla till jord där det kan växa nya plantor när snön smälter sen efter den långa mörka vintern. Jag har aldrig krattat bort några löv. Då får ju inte maskarna någon mat tänker jag och förresten har jag annat att göra. Och sen blir det vår och då är alla löven borta. Som ett trolleri. Fast det är det inte. Bara ett kretslopp, fast det är ju inte så bara. Tänk att efter världens varmaste längsta sommar fick vi världens varmaste vackraste höst. Snart blir det mörkare, kallare och lerigare. Men då är det dags att förbereda advent och jul. Och än så länge är det äppeldagar, solstunder och varmvindar. Tack september för i år!