Queen of Kammebornia

Att vara vi här och nu

Kategori: Livet liksom, Queen of Kammebornias filosofi

 
Barnen kommer till mig i ateljén efter skolan och du kommer och hämtar oss så att vi kan åka hem i mörka januarikvällen. Vi hämtar ett barn till på vägen hem och vi får vänta en stund på honom. Vi sitter tillsammans i bilen och väntar. Det är mörkt och gatlampornas sken återspeglas i den våta asfalten. Vi åker hem men Ella ser ett konstigt lyse i diket på motsatt sida av vägen. Det är en 90-väg på landet utan vägren, utan lampor, med djupa diken. Du stannar, sätter på varningsblinkers och springer ut för att se vad det är som lyser. Du hittar en bil som voltat, som står på sidan nere i diket och inne i bilen är det mörkt men du hör en kvinna skrika. Du hämtar mig och en ficklampa. Andra bilar stannar. Någon ringer 112. Du får upp bildörren och hon reser sig. Hon står på passagerarsidans sidoruta och hon är chockad så klart och talar osammanhängande. Jag håller om henne och vi försöker tala lugnande och se om hon är skadad. Hon har bromsat för hjortarna som springer över vägen på samma ställe varje kväll och bilen har voltat flera varv och kastats ner i diket på andra sidan. Hon har haft änglavakt. Du håller upp bildörren rakt upp mot himlen så att hon kan luta sig ut genom sidorutan på förarsidan. Om du inte skulle hålla upp dörren skulle den falla igen. Hela bilen är bucklig och de rutor som inte är helt trasiga har spindelnätsmönster av sprickor. Ambulansen och brandbilen kommer och vi lämnar över. Vi går tillbaka till bilen och våra barn som står i diket på andra sidan och är oroliga men lugna. Det är bilar och lampor som blinkar överallt men inte en enda hjort. Vi åker hem. 
 
Du tänder en brasa och lagar mat. Jag pratar med barnen och vi kramas. Jag måste dricka äppeljuice och vira in mig i en filt för jag är skakig och ledsen och glad på samma gång. Vad bra att Ella såg ljuset. Vad bra att hon överlevde. Vad fint att du kunde få upp dörren och att jag fick hålla om henne. Om vi inte hade väntat på vår son hade vi åkt tio minuter tidigare och då kanske det hade varit vi. Men nu var det inte vi och nu är vi hemma och vi hoppas att det aldrig ska hända igen och vi äter din goda mat och vi dricker kaffe och tänder ljus och har det fint tillsammans. Men återigen har vi blivit påminda om livets skörhet. Om hur lätt och snabbt allt kan tas ifrån oss. Och de tankarna måste få finnas där ett tag och vi måste få prata om det ett tag. Det vackra är tacksamheten och glädjen över att få finnas. Att vara vi här och nu.