Queen of Kammebornia

Där deras skratt sitter i väggarna

Kategori: Livet liksom, Queen of Kammebornias filosofi, Skolan

 
När jag var i 20-årsåldern och arbetade som förskollärare i Stockholm, städade föräldrarna på den förskolan jag arbetade på eftersom det var ett föräldrakooperativ. Jag minns ett möte där det var upprörd stämning bland föräldrarna för att de tyckte att det var jobbigt med städningen, de hade inte tid och lust och ville lösa det på ett annat sätt. Då ställde sig Ellas pappa upp (inte min dotter Ella, utan den flickan som letat sig in i mitt hjärta och redan då avgjort min kommande dotters namn) och den stunden glömmer jag aldrig. Alla var upprörda men han var lugn. Han stod upp och berättade hur det var när han städade på förskolan. Jag arbetar lite för mycket, sa han, så jag får åka hit sent på kvällen och städa, och det är så lugnt och skönt här då. Jag tycker om att göra fint till nästa dag då min dotter ska komma hit och leka och äta och vila. Han pratade med en sådan där långsam och snäll röst. Ella tycker så mycket om att vara här på dagarna och jag tycker om att göra fint. När jag är färdig med städningen brukar jag gå runt och känna in hennes lekar. Jag ser bilder på väggarna som hon och hennes kamrater målat och jag ser spåren av kojorna och saftkalasen i dockvrån. Det är som om jag känner hennes glädje. Innan han satte sig berättade han att han alltid avslutade sin städkväll med att sitta en stund vid pianot och spela, för att ha en skön stund på Ella förskola, och kanske för att sprida lite av sitt lugn och sin kärlek i rummet.
 
Jag minns inte vad som hände sen med alla de irriterade och stressade föräldrarna, men jag minns att jag satt och gapade och kände mig alldeles varm inombords. Och jag bestämde mig för att om och när jag fick barn skulle jag alltid städa med samma inställning som Ellas pappa på deras förskola eller skola. Och om jag blev stressad och irriterad så skulle jag tänka på den här stunden. För det är alltid trevligare att vara lugn och varm än stressad och irriterad.
 
Nu har jag barn och eftersom de går i Waldorfskola städar föräldrarna. Städhelgen som kommer några gånger om året kommer liksom alltid fel. Det brukar vara när någon i familjen fyller år eller bilen är trasig eller vi ska ha gäster eller jag är sjuk eller så. Men Dennis och jag städar alltid tillsammans. Och han är lite sammanbiten medan jag är drömmande, men tillsammans är vi ett bra team och vi städar effektivt och noggrannt. Varje gång när stressen och irritationen närmar sig, för att jag tycker att jag inte har tid eller lust att städa på skolan när jag inte ens hinner städa hemma som jag vill, tänker jag på Ellas pappa. På när han ställde sig upp och leende berättade hur han upplevde städkvällarna på sin dotters förskola. På när han satte sig vid pianot och spelade en stund innan han åkte hem. Och då har jag inte bråttom någonstans. Jag går runt och bläddrar i böcker och betraktar målningar och liksom njuter av att få vara där mina barn tillbringar en stor del av sina dagar. Jag tycker om att se en kvarglömd tröja på en stol och några pennor här och teckningar där. Det är som att barnens skratt sitter i väggarna. Och sen plockar jag höstens sista rosor och ställer på katedern. För jag tycker om att ställa in blommor när jag jag har städat. Och jag tycker om att tycka om det jag gör. Och jag tycker om att mina barn går i Waldorfskola, där de kreativa, skapande ämnena får stor plats, där man förstår samverkan mellan hand, hjärta och hjärna. Det är endast i leken och konsten som människan är fri och människa i ordets fulla betydelse och i Waldorfskolan får leken och konsten plats. Och jag tycker väldigt mycket om att Dennis alltid sätter sig vid pianot och spelar en stund innan vi åker hem.